Läkarbesöket

Så var jag hemkommen efter läkarbesöket och jag kän ärligt talat säga att vi inte blev så mycket klokare! Alla prover såg bra ut och hon kunde inte ge någon egentlig förklaring till varför det blir som det blir. Däremot fick jag ett recept på antiinflammatorisk/propplösande tabletter samt ett på hormoninjektioner. Läkaren trodde verkligen på det här, hon sa att hon verkligen hoppas att vi orkar och vill ge det ett försök till då hon verkligen tror att det kan vara lösningen! Jag är så glad att vi fick träffa just henne, för det finns ingen läkare som jag har så stort förtoende för! Sen känns det lite tomt i huvudet just nu. Allt hon sa bara snurrar. Vi har alla fall bestämt att vi väntar till efter sommaren med att ta ett beslut om ifall och när vi vill försöka igen. Nu vill vi kunna njuta av sommaren och semestern som familj utan att oroa oss för en ny graviditet. Det känns jobbigt att de inte hitade något fel på mig men samtidigt känns det jätte positivt att det faktist finns något mer att göra!

Rent spontant känner jag att vi måste testa, för annars lär vi ju gå resten av livet och undra, "what if!" Och det vill jag inte göra! Då kan man alla fall känna att man gjort allt vi kunnat för att lyckas, med den bästa läkaren och skulle det endå misslyckas så... Ja, då vet vi!

Nu ska jag snart gå och hämta vårt mirakel och njuta av att få vara mamma till just honom ett tag! Var länge sedan jag kunde ge honom allt av mig själv!

/I

Today is the first day of my life

Har haft en intensiv jobbhelg och nu laddar jag för en kortvecka som börjar med fertilitetsutredningssamtal. Är så fruktansvärt nervös, idag är första dagen på våra nya liv! Snart exakt 3 månader sedan senaste missfallet och det finns SÅ mycket tankar, känslor och sorg i mig fortfrarande. Tanken på att återvända till sjukhuset, IGEN får det att knyta sig i magen på mig. Men jag vet att läkaren vi ska få träffa är precis rätt människa för det här. Och R är med mig, hela vägen! Jag vet att jag står långt ifrån ensam i det här, att R är en av många som står vid min sida men ändå känner jag mig ensammast i världen just nu! Det är MIN kropp det är fel på! MIN, inte R:s. Eftersom vi inte har några som helst problem att BLI gravida, utan MIN kropp vägrar behålla fostret ligger ju felet hos MIG! R kan skaffa hur många barn som helst med någon annan.. Har så fruktansvärt dåligt samvete för det. Han, mannen  som jag, efter 1:a gången jag såg honom sa, skulle bli pappan till mina barn, han som är the love of my life skulle kunna få det han allra helst vill med någon annan! Tanken gör så fruktansvärt ont!

Här om kvällen när vi låg i sängen tog han plötsligt min hand, såg mig djupt i ögonen och sa, "Det är dig jag vill leva resten av migg liv med!" Har nog aldrig blivit så rörd förut, för just nu kunde de orden inte betyda mer! Vetskapen om att han VILL gå hela vägen tillsammans oavsett vad. Men skulden ligger där och knager. Vågar inte hoppas på någonting och just nu känns tanken på att vi ska försöka igen så långt borta. Vill verkligen inte, inte just nu alla fall.

"Three months and I'm still standing here
Three months and I'm getting better
Three months and I still am

Three months and it's still harder now
Three months I've been living here without you now
Three months yeah, three months

Three months and I'm still breathing
Three months and I still remember it
Three months and I wake up

Three months and I'm still sober"

/I

God Natt Världen!

Jag säger som Scarlet O´Hara: Tomorrow is another day!

/I

Barnrum i Grönt med Vita prickar

Är inte på humör, inte överhuvudtaget! Känner mig som det största PMS-monstret någonsin med illska som bubblar som kolsyra i ådrorna. Så för att bespara er all galla jag just nu skulle kunna spy ur mig bjuder jag på bilder på LillBus rum istället! Har ju hänt lite där inne sedan sist jag visade er! Önskar er alla en betydligt bättre fredagskväll än jag har!

/I

Nervositeten bor i min mage

Nu är det lite drygt 2 veckor kvar tills vi ska på återbesök för att få svaren från fertilitetsutredningen. Nervositeten som bor i min mage gör sig påmind varje dag, flera gånger per dag. Det är så stort, så mycket större än vad som egentligen går att förstå. OM de hittat någonting, VAD har de i så fall hittat? Är det något som går att göra något åt? Den behandling läkaren pratade om direkt efter senaste missfallet, VAD innebär den? OCH, KOMMER den att göra någon skillnad?! Tänk OM det blir ett "vanligt" missfall då? Var 5:e graviditet slutar ju trotts allt med missfall! Då har vi gett vårt sista förstök till något som blir förgäves. Eller, tänk OM behandlingen INTE hjälper?! Tänk OM vi beslutar oss för att ge det ett, sista försök till, (för det är vi överens om, försöker vi igen är det absolut sista gången!), och så går det endå åt helvette?! Så många tänk OM som jag inte kan göra något åt. Jag kan inte styra framtiden. Jag kan bara göra allt som står i min makt för att få den hjälp vi behöver för att kunna få ytterligare ett mirakel, för att få denna drömm uppfylld. Jag lever, andas, drömmer graviditet och barn just nu samtidigt som ångesten står mig upp i halsen och gör att jag är påväg att spy. Jag är livrädd, livrädd för att den här drömmen aldrig kommer att bli verkligehet. VAD GÖR VI DÅ?! Jag har levt hela livet i tron om att jag kommer få 2 barn. Det har alltid varit självklart för mig. Och efter allt vi gick igenom med mirakel nr:1 så vill jag bara få njuta av vad som kommer bli min sista graviditet. Jag vill föda fram ett friskt barn, få upp det på bröstet efter 38+ veckor, läggas in på BB någon dag för att sedan ta med mig det nya lilla livet hem till sin storebror. Så som vi är inlärda att det SKA gå till! Eller, ja, OM det skulle innebära att vi får ett barn skulle jag gladerligen gå igenom PRECIS samma resa som vi gjorde med LillBus 1000ggr om! Vi vill ju bara ha ett barn!

Folk säger till oss, "Ja men ni har ju alla fall ETT barn!" JA, vi har ETT barn, ETT fantastiskt barn som vi älskar över allt annat på jorden, som vi aldrig skulle vilja ändra på för han är så perfekt han kan bli, han är VÅR son, VÅRT MIRAKEL! MEN, det är som att säga till en alkoholist att, "du drack ju igår!" Längtan blir inte mindre för att vi redan blivit välsignade med ETT mirakel. Längtan efter syskonet vi förlorat, 3 gånger växer hela tiden! Och JA, jag VET att det finns de som inte har något barn alls, som sörjer i ensamhet! Och JA, det är fruktansvärt, jag kan inte föreställa mig hur det vore. LillBus är den som gjort att jag kommit ur det här levande. Utan honom hade jag gått under. Jag är en stark människa men inte så stark. Att förlora ett barn är omänskligt. JA, jag VET också att många där ute, speciellt sjukvården inte anser att det är BARN vi förlorat. Men för mig är det barn, 3 underbara små barn vi aldrig fick träffa eller se. 3 liv som släcktes alldeles för tidigt. Sista gången fick vi se hjärtat slå, vi såg att det faktist var ett LIV som låg i min mage! Det livet skulle ha kommit ut i form av ett barn men gjorde det inte och det gör förbannat jävla ont! Sorgen och saknaden blir inte mindre för att det INTE kom ut i ett barns kropp, eller för att vi har ett underbart levande mirakel här hemma! Mitt hjärta saknar många bitar, 3 av dem tillhör våra änglabarn.

Morfar, jag vet att du vakar över dem!

/I

Du är allt

Till dig, mitt mirakel:

Du är allt jag nånsin önskat Du är allt jag nånsin drömt Du är den som får mig minnas Alla drömmar jag har glömt Och du är den som får mig hoppas Du är den som får mig le All min kärlek får du bära Hela livet vill jag ge För du är där när ingen ser mig Du är där när stormen yr Du är där när natten skrämmer Och du är där när dagen gryr Jag vill alltid ha dig nära När som åren läggs till år Och vad livet vill oss lära Är att framtiden är vår När som klockorna har stannat Och tiden tycks stå still Och man inte vågar säga Det man längst i hjärtat vill Då ska vi ta varandras händer Då ska vi minnas denna dag Och förstå vad som än händer Är det alltid du och jag För du är allt jag nånsin önskat Du är allt jag nånsin drömt Du är den som får mig minnas Alla drömmar jag har glömt Och du är den som får mig hoppas Du är den som får mig le All min kärlek får du bära All min längtan vill jag ge Ja, all min kärlek får du bära Hela livet vill jag ge

Efter en helg fylld av jobb då jag knappt fått se mitt mirakel alls har vi nu en riktig mys dg bara han och jag! Vi startade dagen med varsin smoothie, vardagslyx!Vi har lekt på hans rum, han har bjudit mig på mat, vi har fikat, tittat på film från när han var lite mindre, sjungit, dansat och somnat med pannorna mot varandra. Han sover fortfarande. Låten åvan har vi lyssnat på många gånger idag och tårarna har runnit. Hoppas du förstår vad du betyder för mig, för jag kan omöjligt sätta ord på det största som finns! Mammas underbara Mirakel! /I

Hus drömmar

Vi är i husletar tagen, IGEN! Vi budade faktist på ett hus idag men snubblade på mållinjen =( Har hittat mitt drömhus också för några veckor sedan, det hade ALLT det jag vill ha förutom en bastu men det går ju att fixa. Problemet var bara att det låg HELT FEL! Jag har alltid velat haft ett riktigt gammalt hus med själ och atmosvär. Det hade det huset, det är byggt i början på 1800-talet och var så fantastiskt fint och perfekt, OM det inte varit för att det låg en stor väg precis utanför vardagsrumsfönstret. Alltid är det något som går fel, hade ju hoppats det var våran tur nu! Men icke! Har kikat runt lite efter tapeter på nätet och hittat följande jag vill ha,

(Dessa från Duo)

(Och denna från Boråstapeter) Har tänkt mig tapet på lite mer än halva väggen och sedan vit pärlspont längst ner. Så vill jag ha en gamal vedspis i köket också. Ett riktigt lantkök vill jag ha! Och jag hoppas att vi snart, snart, snart är där! /I

Hemma fix

Vi har verkligen njutit av vårvädret i helgen! Vi var iväg och köpte blommor och planterade och passade även på att måla om bordet vi har på uteplatsen så det passar in lite bättre. Förut var det ljust träfärgat men nu är det vitt och det blev en enorm skillnad! Är fantastiskt hur mycket mer energi man får av ljuset och solen! Trotts att LillBus vaknat runt 6 så blir man pigg när man kommer upp och möts av solljuset. Efter flera hela dagar utomhus har vi somnat gott på kvällarna här hemma! Helgerna försvinner så fort och nu börjar en LÅNG jobbvecka för mig, 6 av 7 dagar inklusive helgen. Men det är så kul på jobbet så det brukar gå fort. Imorse var jag på körskolan och körde igen, och nu känns det faktist att det går frammåt vilket är jätte skönt! Har väldigt höga krav på mig själv och det peppar mig något enormt när man märker framsteg! Nu ska jag sätta mig i solen och plugga lite teori. /I

Drömmar

Gyllene Tider på Spotify och drömmer mig bort till gymnasiet, sommar, sol, bekymmerslösa dagar. Jag längtar efter den där känslan, den där känslan av frihet, att livet leker och allt man behöver göra är att flyta med. Längtar efter att sitta på en strand en sen sommar kväll efter att ha legat på stranden hela dagen, grillat lite på kvällen och umgåtts med underbara vänner. Känslan av att ha skrattat mer än man kan räkna, ljummen bris som svalkar, solvarm hud, lukten av sommar och kärlek. Ett nattdopp och sedan fortsätter skratten hela natten. Man är fortfarande vaken när solen börjar gå upp och då sitter man tysta och bara njuter av hur vackert livet kan vara. Drömmar.... När jag var liten var vi på landet varje sommar. Antingen i vår sommarstuga, hos mina morföräldrar eller hos släktingar vi hälsade på varje lov. Sommar på landet ÄR speciellt. Allt är så lugnt, grönt och så fantastiskt vackert. Friheten. Å vad jag saknar det. Och vad jag önskar att jag kunde ge LillBus bara en liten, liten del av det! Sommarstugan är såld och riven, nu är det ett villaområde där där husen ligger i princip på varandra. Ängarna där vi plockade smultron och blommor har blivit till tomter och busshållsplaster. De släktingar vi hälsade på har flyttat till stan. Skulle mer än gärna ha en stuga vid vattnet som vi kunde spendera smestern i. Där LillBus kunde springa fritt i naturen, plocka bär och blommor, bli myggbiten och bada hela dagarna. Och när det regnade kunde vi springa ut och dansa i regnet. Det gjorde jag när jag var liten. På någont märkligt sätt känns alla de där sommarminnena som drömmar nu, så långt borta från allt som är nu. Jag känns som en främling. Över en natt blev jag vuxen. Så många saker som var just drömmar där och då har blivit verklighet men nu är jag för mitt uppe i allt för att hinns njuta. Livet springer iväg och jag är någonstans mitt i. Jag drömmer om en lugn och skön sommar utan ångest och jobbiga beslut. Men mest av allt drömmer jag om ett nytt mirakel, ett nytt liv som börjar i min mage. /I

Dagarna rullar på

(Hittade denna underbara tavla här om dagen, precis det mottot jag lever efter! Satte den i sovrummet så jag blir påmind om det varje dag!)

Dagarna går, försvinner och börjar om i en rasande fart. Nu är det plötligt vardag igen. Känns lite märkligt att det kom en vardag efter allt jobbigt som varit, kändes så otroligt långt borta bara förra veckan. Efter en intensiv men rolig jobb helg har jag dagen ledig med min LillBus. Han har kommi in i världens 3-års trotts och "KAN SJÄLV!" period. ALLT är en stor viljornas kamp och han testar gränser till bristningsgränsen. Han lblir så fruktansvärt frustrerad när det inte går som han vill så dagarna består till största del av en gallskrikande, gråtandes liten här hemma. Fattar inte varför han måste ha så brottom. 3-års trottset kan ju gärna få vänta tills han åtminstone är 3?! Får andas,andas,andas och räkna till 10 dygnet runt känns det som. Samtidigt gör det SÅ ont i hjärtat när han blir riktigt ledsen över någonting då jag vet att det inte är illska utan frustration. Vill ju inget hellre än att hjälpa honom men det känns inte som det finns något man kan göra, mer än att ha tålamod och finnas där och älska honom ovillkorslöst? Han är också mycket tröttare än han brukar vara. Nu sömnar han nästan stående vid klockan 11 på fm även om han inte gått upp förrän 8-9. Han stupar i säng kloclan 7 på kvällarna oavsett hur mycket han sover på dagarna. Någon som känner igen det här? Är det en del av fasen han är inne i eller borde man vara orolig? Funderar på att ringa BVC och fråga. Svårt när man aldrig gått igenom detta förut ju. Mitt underbara Mirakel, vad du fyller mitt liv med ljus, glädje och kärlek! Han har börjat säga förlåt när han gör fel, det värmer i hjärtat kan jag lova! Just förlåt tycker jag är bland det viktigaste ordet man kan säga. För så många människor, (inklusive jag själv), har så svårt för att använda det ordet. Sitter djupt det där. Därför vill jag lära honom tidigt att just förlåt är något fint! Idag när jag nös sa han, från ingenstans, "Prosit mamma!" Så fint och jag blev så glad! Att vara mamma är det finaste, största och bästa som finns oavsett dagsform! /I